Staten och Svenska kyrkan de sitter i samma båt.

Nyligen sände Svts Existens ett program där Centrum för Teologi och Religionsvetenskap (CTR) på Lunds Universitet fick agera huvudperson. Ämnet var den allt mer konfesionella tonen som förekommer på en del av CTRs kurser vilket är en konsekvens av ett starkare samarbete med Svenska kyrkan. Det är onekligen en utveckling som bör diskuteras då risken att gränserna mellan vetenskapliga studier om religion och konfesionella kurser lätt kan suddas ut. Detta på bekostnad av ett fritt och kritiskt studium av olika religiösa fenomen. Och det är svårt att inte se en del etiska problem i att ett allt mer mångreligiöst samhälle staten bekostar ett visst trossamfunds präster. Av de skälen är programmet är väl värt att se. För min del var det kul att se min gamla handledare professor Eva Hamberg, tillsammans med Stefan Arvidsson, ta upp problemet med den nuvarande utvecklingen. Lite underhållande var det även att se K.G. Hammar få frågan om han tyckte att även Church of Satan borde få utbilda sina präster i statlig regi. Programmet kan ses på Svt play här.

It´s alive....

Idag är det den 31 oktober. För den växande nyhedniska miljön samhain, för de flesta andra halloween. En del kanske fortfarande känner att vi borde kalla det allhelgonahelgen och inte vara en ursäkt att festa och spöka ut sig efter amerikanska förlagor. Istället boder vi besöka kyrkogårdar och tända ljus enligt lika importerade förlagor. Det känns därmed passande att denna dag, då de döda firas i olika former och traditioner, från tända ljus på kyrkogårdar till wiccanska sabbatsfiranden där underjordens herre åkallas, att även jag denna dag skall ägna mig åt nekromantiska ritualer. Så efter att ha mer eller mindre ignorerat existensen av min blogg väljer jag härmed att åter väcka den från de döda, och jag är väl medveten om att det inte direkt är det som Samhain handlar om, men någon form av dålig ursäkt baserad på andliga referenser behövs ju även från min sida.

Germania bortom Europa

Det är inte enbart nationalistiska grupper i norra Europa som i vår moderna historia intresserat sig för den nordiska och germanska forntiden. Bland afroamerikanska intellektuella fanns speciellt i mitten och slutet av 1800-talet ett påtagligt intresse för ämnet, speciellt för Tacitus Germania. Många som refererade till verket gjorde det i syfte att framhålla att även européer en gång varit barbarer och därmed kunde kritik mot den vita rasismen myt om svart underlägsenhet riktas. Istället kunde man framhålla att inget tyde på att inte Afrika i likhet med Europa skulle utvecklas mot en högre form av civilisation, allt enligt 1800-talets evolutionära syn på kulturell utveckling.

Det fanns dock de som i de barbariska germanerna såg något nobelt och ädelt, vilket de även fann i de traditionella afrikanska kulturerna. Civilisation hade snarare varit ett uttryck för dekadens enligt detta synsätt. En av de mer kända exemplen på en sådan ståndpunkt stod den svarte nationalisten, och ironiskt nog kristne missionären, Alexander Crummell (1819-1898) för som vid ett flertal tillfällen återkom till jämförelsen mellan germanerna och traditionella afrikanska kulturer. Båda representerade för honom en viril form av krigisk manlighet som stod i kontrast till både den ädle och passiva vilden och den moderna dekadenta människan. Få var det dock som gick lika långt som den afroamerikanska författarinnan och suffragetten Frances E.W. Harper (1825-1911) som 1895 publicerade dikten ”Death of the Sea King” där inflytandet från fornnordiska myter knappast går att missa.

"I hear them call," cried the dying man,
His eyes grew full of light;
"Now bring me here my warrior robes,
My sword and armor bright.

"In the tempest's lull I heard a voice,
I knew 'twas Odin's call.
The Valkyrs are gathering round my bed
To lead me unto his hall.

"Bear me unto my noblest ship,
Light up a funeral pyre;
I'll walk to the palace of the braves
Through a path of flame and fire."

Oh! wild and bright was the stormy light
That flashed from the old man's eye,
As they bore him from the couch of death
To his battle-ship to die,

And lit with many a mournful torch
The sea-king's dying bed,
And like a banner fair and bright
The flames around him spread.

Sommar, sol och Satan

En för mig glädjande nyhet är att det amerikanska förlaget Feral House i juni släpper Love, Sex, Fear, Death; The Inside Story of The Process Church of The Final Judgment av Timothy Wyllie, tidigare medlem i The Process. Utifrån vad jag sett av boken verkar den lovande även om det är svårt att inte bli skeptisk då Wyllie numera verkar ha ett lite väl stort intresse för delfiner och utomjordingar vilket vi kan se här. Men boken verkar lovande, även om det inte handlar om en akademisk behandling av gruppen. Värdet ligger mer i det primär material boken består av.


The Process Church var en av 60-70-talets mest egendomliga och beryktade rörelser. På många sätt har de blivit ett arketypiskt exempel av hippie-erans mörkare sidor. Grundad i England av paret Robert och Mary Ann de Grimston som en mindre terapi-grupp med rötter i Scientologin utvecklades de till en nyreligiös rörelse som blandade kristendom och satanism i en apokalyptisk vision om en inom kort annalkande domedag. Tiden var inne för de fyra stora krafterna i universum, Jehova, Satan, Lucifer och Kristus att förenas och för människan att välja sida. Trots ett återkommande hyllande av våld och krig i The Process texter framhölls att i slutändan handlade allt om kärlek:

Through Love CHRIST and SATAN have destroyed their enmity and come together for the End; CHRIST to Judge, SATAN to execute the Judgement. The Judgement is WISDOM; the execution of the Judgement is LOVE


The Process karriär blev kortvarig. 1974 skiljde sig Robert och Mary Ann. Robert de Grimston blev utesluten ur organisationen som hädanefter fortlevde utan de satanistiska inslagen. Slutligen skulle Mary Anns del av gruppen omvandlas till Best Friends Animals Sanctuary. Hon dog 2005. Robert de Grimston har under åren gjort ett flertal försök att återuppliva The Process men utan större resultat. Ryktet om The Process har dock levt vidare och de har kopplats samman med både Charles Manson och David Berkowitz (även känd som Son of Sam) som under slutet av 70-talet erkände och dömdes för åtta mord, men i inget fall finns några belägg för påståendena. Dessa rykten har onekligen lett till att The Process namn levt vidare, men det är något tragiskt då den sanna historien om gruppen är nog så intressant. Den amerikanske religionssociologen Willliam Banibridge gav 1978 ut Satans Power, en idag klassisk studie om gruppen och har efter det skrivit ett antal artiklar om dem. Följande artikel ger en bra översikt över deras historia.

Temple of Set

Youtube kan vara en av de mest betydande källorna till information om moderna alternativa religiösa rörelser. Bland annat är det nog svårt att hitta en mer seriös studie över den esoteriska organisationen Temple of Set än följande arbete av två amerikanska high-school elever:

Humor från helvetet

Oberoende vad man har för åsikter om Church of Satan är det svårt att förneka att det är en organisation med kreativa medlemmar, i alla fall kvantitativt, om man ser till den mängd musik, konst, litteratur osv som publiceras av personer anknutna till dem. Det är förvisso lika sant att det estetiska uttrycket tenderar vara tämligen likartat. Någonstans måste man ställa sig frågan hur många varianter av gethuvuden som är möjligt att göra eller hur många hyllningsmotiv i olika material med Anton LaVeys huvud man kan hitta skapa. Church of Satan fyller dock även en funktion genom den irritation organisationen lyckas skapa hos de personer som ser sig som seriösa utövare av den vänstra handens väg och som tar sin initiation in i det mörka på fullaste allvar. Bara det är en anledning att uppskatta dem. Church of Satan är måhända inget hot mot kristendomen , men en nagel i ögat på de mörka adepterna verkar de vara och det är svårt att räkna antalet gånger jag fått höra hur Church of Satan bara är ett enda stort skämt och jag kan bara hålla med. Det är just det som är deras styrka. Frågan är dock om det inte oftast är när de är mindre medvetna om det som humorn är som starkast? Oberoende av vilket kan numera satanister räkna in sig i skaran av religiösa stå-up komiker i konkurrens med kristna, muslimska och judiska representanter. Detta tack vara amerikanska Heather Height. Kvalitén kan diskuteras med hur som helst måste jag måste nog ändå hävda att det inte når samma komiska nivå som Church of Satans grundare Anton LaVey tillsammans med sin partner Blanche Barton lyckades med när de i sina musikaliska äventyr förmådde skapa komiska mästerverk som det här.

The Once and Future King...

Gränsen mellan galenskap och excentricitet är många gånger hårfin. En person som står i gränslandet mellan galenskap och excentrisitet är engelsmannen Arhur Pendragon, ursprungligen född som John Timothy Rothwell 1954. 1976 fick Rothwell en vision vid Stonhenge som ledde till att han blev övertygad om att han var en reinkarnation av kung Arthur och kom därefter att kalla sig för Arthur Pendragon. Pendragon beskriver sig som en druid och är idag en av de ledande gestalterna inom den neo-druidiska rörelsen i England och en välkänd och oftast respekterad gestalt inom nyhedendomen.

Under åren har han kommit att ägna sig åt diverse politiska aktioner, speciellt kring miljöfrågor och behandlingen av fornlämningar i England. Att hävda att man är en reinkarnation av kung Arthur har onekligen hjälpt till att generera medial uppmärksamhet även om det nog är mer tveksamt om det hjälpt de ändamål han kämpat för. Då han även tenderar vara välartikulerad i intervjuer och lyckas med konsten att framstå som en resonabel person, trots att han kallar sig för kung Arthur, kan man undra om det hela är ett sätt att få uppmärksamhet för de politiska projekt han arbetar med. Likväl verkar det mesta tyda på att han tar det hela på stort allvar och faktiskt tror att han är kung Arthur, återförd för att försvara de brittiska öarna. Sedan han 2008 i protest mot att det ställts upp stängsel kring Stonehenge tältat vid platsen har han nu åter kommit att bli uppmärksammad av media då han beordrats att lämna platsen. Historien har onekligen lett till en av de mer egendomliga rubrikerna till en nyhetsartikel: ”King Arthur refuses to leave Stonehenge”. Om den moderne reinkarnation är galen eller inte överlåter jag åt andra att bedöma. En intervju med honom gjord en kort tid innan han beslutade påbörja sin protest för ett mer öppet Stonhenge finns här.